Det är min fråga idag. Varför kan inte jag inse att jag också är bra och att de är folk där ute som älskar mig för den jag är.

Idag har det varit mycket regn, blandat med tårar. Det är bäst att gråta när de regnar för det syns inte så mycket då! Jag träffade min älskling tidigare idag som jag skrev att jag skulle. Efter jag sagt vi ses hos honom satte jag mig i Perslund och andades då tårarna började rinna mer.
Tidigare under dagen bråkade jag med en viktig person i mitt liv, och ibland blir det för mycket. Jag kan inte ha allt inom mig, de funkar inte längre. Iallafall så satt jag där och funderade på ifall de som är mig väldigt nära verkligen älskar mig. Har tänkt på detta hela dagen och även frågat en person (förlåt för att jag var jobbig). Vid halv 9 kom Ida förbi hemma hos mig, när hon skulle ta tåget följde jag henne till stationen. När jag cyklade därifrån började jag tänka i omvända banor, jag började ifrågasätta mig själv. Varför skulle de inte älska mig? Och när jag fick ett sms, ett speciellt sms insåg jag att jag bara är så himla trög. Det är en självklarhet att Andreas älskar mig för annars hade han inte sagt jag älskar dig varje dag, minst en gång och det är även en självklarhet att mina nära och kära älskar mig för annars hade de inte velat umgås med mig eller överhuvudtaget prata med mig. 

Idag insåg jag att jag bara är trög helt enkelt. Jag har inte kunnat inse att där är folk som älskar mig för den jag är även om jag inte gör de själv alltid. Detta måste sluta, tankarna måste bort. Ska jobba med mig själv.